FAS 4, Skulpturens Hus - ur texten till utställningsfoldern av William Easton

textil konst text fiberartsweden
FAS 4, Skulpturens Hus
ur texten till utställningsfoldern av William Easton
1 maj 1999
(scroll down for English version)
Med den franske strukturalisten Claude Levi-Strauss teorier i tankarna skulle fiber art kunna kallas en "anomalisk kategori". Någonting som ifrågasätter bestämda motsättningar. I detta perspektiv vet inte samhället hur man ska handskas med det som inte helt tydligt faller på plats i den ena eller andra kategorin. Tonåringen är ett problem för att han eller hon varken är vuxen eller barn, romer är ett problem för de varken är utlänningar eller medborgare, den transsexuelle ifrågasätter varje könskategoriesering. Dessa abnormiteter behandlas med avslag, ringaktning eller öppen fientklighet. Det är väl långsökt att tänka sig konstnärerna i FAS som socialt utstötta, men samtidigt är det svårt att föreställa sig hur de skulle klassificera sig eller att reducera vad de gör till en enda kategori. De tjugoen konstnärerna från Fiber Art Sweden och de sex konstnärerna från Estland, Lettland och Litauen vilkas arbeten representeras i denna utställning, arbeten med allting från videoinstallationer till performancekonst och från storskaliga skulpturer till online internet projekt.

Redan 1961 klagade formgivaren och konstnären Anni Albers på att hon fortfarande kände sig tvungen att förklara vad hon gjorde. Bindestrecket som ofta var placerat mellan rollen som konstnär, hantverkare eller formgivare förblev en fråga. För Albers, vars influenser som konstnär kommer från 20-talets Bauhaus, via Black Mountain College på 40-talet, till 50-talets New York scen och som finns representerad på många av de större konstmuseerna över hela världen, känner sig fortfarande på nå got sätt marginaliserad. När man ser tillbaka på den västerländska historiens tidigaste konstnärer, antyder hon, finner man att inget bindestreck behövs. Även om hon slår ifrån sig alla felaktiga fösök till klassificering, önskar hon fortfarande få behålla sitt valda mediums integritet. Ett villkorslöst skapande var inte vad hon skulle rekommendera. För att belysa detta citerade hon Robert Frost som "lika gärna skulle skriva fri vers som att spela tennis med nätet nere". Medan det politiska klimatet och konstscenen förändrats dramatsikt sedan 1961 står Albers bindestreck kvar, kvar är också betydelsen av med vilken integritet en konstnär valt arbetsfält. Kanske är det möjligt att vända på bindestrecket, att inte se det så negativt eller som ett minustecken, utan som något som indikerar en sträcka av spänning, som markerar det land ännu ej taget i anspråk, ett ingenmansland mellan stridande länder.

////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

William Easton / from the exhibition-booklet / may 1999

With the French structuralist Claude Levi-Strauss theories in mind, fiber art could be mentioned as an "anomalic category". Something that questions existing oppositions. In this view, the society not knows how to deal with that, which not clearly takes place in one or another category. The teenager is a problem because he is neither an adult nor a child, Romanies are a problem because they are neither foreigners nor citizens, and the trans-sexual person questions every categorisation of sex. This abnormities are treated with rejection, despise or open hostility. It is too far-fetched to think of the artists in FAS as socially rejected, but at the same time it is hard to imagine how they would classify themselves or to reduce what they do to one category. The twenty-one artists from Fiber Art Sweden and the six artists from Estonia, Lettland and Lithuania, piece of works which are represented in this exhibition, works from video installations to performance art and from large sculptures to online internet project.

As early as 1961 the designer and artist Anni Albers complained that she felt forced to explain what she was doing. The connection that was between her role of artist, craftsman and designer remains as a question. Albers, the influences of which come from the twenties Bauhaus, via Black Mountain College in the forties to fifties New York scene and who is represented in many of the great Museums of Art all over the world, still feels in a way marginally. When one look back on the earliest artists of the western history, she indicates, you realise that no hyphen is needed. Even if she rejects all incorrect attempts to classifying, she still wants to keep the integrity of her chosen material. A creation without condition was not what she would recommend. To illustrate this she quoted Robert Frost who " likely would write free verse as play tennis with the net down". While the political climate and the art-scene dramatically have changed since 1961, Albers hyphens still remains, left is also the meaning of which integrity the artist has chosen for his/her work. Maybe it is possible to turn around the hyphen and not look at it so negatively but at something that indicates excitement, that indicates the land not yet taken up, a no-mans-land between fighting countries.