FAS - - Höstmöte
Höstmötet ägde rum i Örnsköldsvik och Umeå. Fredagen började med frukost på ÖKKV och visning av lokalerna. Dagen fortsatte sedan på Örnsköldsviks museum & konsthall med workshop på temat souvenir. På lördagen var det så vernissage av utställningen FAS GOES NORTH. Tåg till Umeå på söndagen för att besöka Bildmuseet och Västerbottens museum.
Monica Nilsson höll i workshopen - SOUVENIR:
En souvenir kan liknas vid ett ställföreträdande minne. En sak, något som påminner dej om en plats, en händelse, kanske en person. En souvenir är nyckeln som vrider upp låset. Den leder dej dit, in i minnets skräpesal. Dina minnen är också en del av din identitet. En souvenir är sålunda ett visuellt fragment av den du är eller vill vara. En person kan omgärda sej med minnen, här är jag, detta är mitt liv. Andra är mer förtegna. En souvenir är frukten av ett val. Den har blivit antagen som en adekvat formel för framkallning av minnesbilder. Den utgör i olika grad en personlig tolkning av det som den vittnar om. Och blir som följd därav en liten pusselbit, i den bild av dej, som framträder för oss andra. En souvenir kan ges som en gåva, eller behållas, den kan vara en handelsvara. Någon annans tolkning. I bästa fall kommunicerar den, ofta slutar den som ett tomt föremål utan mening.
Efter denna inledning visade Monica ett eget exempel, en serie med egna bilder från ett tidigare besök i Ö-vik. Den fick stå som utgångspunkt för workshopen. Själva utställningen, som från början hade arbetsnamnet Souvenir, grundar sig i vår syn på Norrland, kanske fördomar vi har, personliga erfarenheter eller fakta ställda på sin spets. I sakens natur vilar för de flesta av oss som deltog, en viss form av avstånd. Men när vi var där på plats blev uppgiften att snäva in och låta platsen, själva Örnsköldsvik utgöra utgångspunkten.
Workshopen handlade om att rent konkret framställa en visuell tolkning av en på förhand angiven plats, så att den i bästa fall aldrig faller ur minnet. Utifrån Monicas bildmaterial, valde slumpvis sammansatta grupper, bestående av 3 personer ut en plats som skulle beskrivas utifrån en, förhoppningsvis gemensamt uttalad hållning. Möjligheten fanns också att utifrån själva utforskandet av platsen och skeendet i gruppen utföra något som gestaltade upplevelsen.
När vi var klara visade och berättade vi för varandra. Resultatet visade sig vara av enormt skiftande natur med inslag av stadsvandring, en grupp begav sig tex. upp till tornet av Ö-viks fixpunkt hoppbacken. Andra tillverkade fantasifulla objekt av inköpt, upphittat och medhavt material. Och några visade prylar där humoristiska teorier fick stort utrymme.