Beredelserum – Ofrihetens rum - Margareta Danhard - Work in progress
Beredelserum – Ofrihetens rum – att vistas i rum med tentakler mot en svunnen tid:
Jag samlar ihop anteckningar och bilder från projektet Ofrihetensrum som jag arbetat med den senaste tiden. Tanken är att få till en sammanfattande folder. Projektet har varit ett processarbete där jag vistats i spåren av kvinnor som blivit anklagade för barnamord. Jag har vistats i faktiska rum men också på platser i landskap. Vandrat efter de vägar de färdats vid speciella tidpunkter och i speciella syften, så som deras sista färd mot avrättning. Det har varit en undersökande metod där jag låtit min kropp ta del av dessa rum och platser i syfte att se vilka tankar och idéer mina sinnesupplevelser ger upphov till. Jag testar idéer som dyker upp, arbetar med textila material…
Nedan följer anteckningar från min vistelse i det gamla länshäktet i Gävle som idag inrymmer Sveriges Fängelsemuseum. 2-4 mars 2020 vistades jag i det rum som under 1700 - 1800 talet användes som beredelserum för dödsdömda fångar. Här vistades bland annat Margta, Margareta Carlsdotter Björk från Delsbo, under 102 dagar, 6 mars – 16 juni 1799.
Beredelserum – Ofrihetens rum – att vistas i rum med tentakler mot en svunnen tid:
Jag bär in allt material: 2-tum-2 reglar, tyg, järn, skruv, tråd. Verktyg: såg, skruvdragare, häftpistol, nål. Fika: kaffe. Jag reglar upp längst väggar och tak, en träställning som jag kan fästa tyget på. När jag arbetar så tätt inpå väggar, golv, tak, alla hörn och vrår så är det som att min kropp blir kompis med rummet. Jag mäter med träreglar, möter ojämnheter, mäter med kroppen. Jag skapar en ny stomme utefter detta rums olika vinklar och vrår. När tyget kommer på plats blir det mer ombonat. De nya materialen, träet och tyget, gör det gamla rummet till nytt, lukt av färskt trä och nytt tyg.
Jag tänker, förnimmer… en hinna, som en moderkaka som skapats inne i en livmoder. Jag, Margta, Stina, Sigrid... alla som har vistats här, innebott denna moderkaka. Navelsträngen, strängen som ska leda ut ur rummet och kopplas upp mot värden där ute, som ska ge oss näring härinne. Vad är den i denna metafor? Strängen och världen där ute som ger näring? Jag tänker att mina mentala och känslomässiga sinnesförnimmelser är denna sträng ut.
Vem därute ger näring?
Genom fönstret hör jag kyrkklockorna ...
… eller kommer ljudet från rådhuset?
Det ringer regelbundet varje dag.
Hörde även Margta dem?
Kråkfåglar kraxar, annars inte så många ljud som kommer in utifrån.
Ljud kanske var den enda kontakt Margta hade med yttervärlden.
Kunde hon höra de andra fångarna?
Väggarna är tjockt murade.
Tiden är viktig. När jag vistas här under en längre tid trodde jag att upplevelsen skulle vara obehaglig. Men jag kände mig tillfreds, började känna mig som hemma... men på tredje dagen då allt skulle plockas ned kom rastlösheten. Museet öppnade klockan 12 och då skulle reglar ha skruvats ner och packats ut i bilen, Denna dag var regnig och kall och jag kände inte alls samma tillhörighet i rummet. Jag var på väg, jag ville ut, jag ville bara bort. Margta hur kände hon sig på sin avresedag? 16 juni 1799, då hon skulle lämna rummet för att bege sig på sin sista färd, mot galgbacken? När hon väl lämnat rummet fanns ingen återvändo.
Detta tygrum har sedan blivit ett verk, Beredelserum, vilket kommer att visas på Galleri Hörnan i Falun 11 mars – 25 april 2022.
Vill ni läsa mer om mina vistelser i olika rum, se blogg http://danhard.se/md/wordpress/blog/