Kollektiva processer - Arvbetagelse - Work in progress

Arvbetagelse är en konstellation av konstnärer som sedan 2014 undersökt teman inom textilt kulturarv med utgångspunkt i kollektiva arbetsmetoder. Utifrån workshops och diskussioner har idéer växt fram och gestaltningar tagit form. Processen kan beskrivas som ett utbyte av erfarenheter där vi lyssnar in, hittar överenskommelser och drar nytta av att vi är fler än en – den är grundad på intuition och lekfullhet och uttrycken varierar. Arvbetagelse har producerat individuella verk, utställningar, publikationer, bloggar och videoverk.

Inom Arvbetagelse använder vi oss av styrkan i de gemensamma metoderna – att arbeta tillsammans kan sägas vara något som ligger inbyggt i det textila hantverket. Ur ett historiskt perspektiv förde hantverket människor samman i det ofta tunga och komplexa arbetet, såsom vid uppsättningen av en väv eller vid beredning av lin. När vi inom projektet sökt i samlingar och bildarkiv framträder detta tydligt, kvinnor porträtteras ofta i grupp samlade runt hantverket. Att arbeta tillsammans var en nödvändighet och förutsättning för moment som krävde fler än två arbetande händer.

Arvbetagelse har tagit till vara på denna tradition att gå samman för att utföra ett arbete. Ett exempel är det monumentala väggverket Dräll 2016 som producerades till Dalarnas museum. Verket utgick från 1152 stycken A3-rutpapper som delades upp mellan oss. Utifrån en given mall och med hjälp av en kulspetspenna, tecknade vi ruta för ruta på så sätt att ett daldrällsmönster framträdde. Den till synes begränsade uppgiften visade sig innehålla en mängd olika utmaningar och tillvägagångssätt.

“Jag har redan kört slut på fyra pennor – och inte gjort två tredjedelar än. Ni andra måste rita G L E S T och L U F T I G T. Varför kom vi på den här idén? Galet, tänker jag nu! ...snyggt, tänker jag. Olika avtryck av temperament. Att jämföra med lös trådspänning, hård åtdragning, krampaktig fingerfärdighet... you name it, allt som händer i mötet med en tråd. Sista raden nu. I morgon levereras min daldräll till Dalarna. Jag har långt kvar. Finns inget att skriva om detta, ville bara dela med någon som förstår. Jag känner likadant där jag sitter. Tecknar vidare. Är det okej om jag använder kopiator istället? Jag orkar inte rita mer. N E J !!! Det skall synas att det är handgjort! Dina rutor är tätare än mina… Mina rutor är sneda åt olika håll och ganska kladdiga. Det gör inget, det är ju bra att våra olikheter syns. Lite etymologi så här på lördagsmorgonen;-) drälla, drall, drullit… W O W! Vilken daldräll!”

Den stora mängden tecknade papper täckte konsthallens väggar i en av de stora salarna. De subtila variationerna, täthet på linjer, pennans tjocklek och bläckets nyans skapade oändliga skiftningar i det annars så strikta drällmönstret. Att vi idogt och för hand utfört arbetet gav en tydlig genklang åt gestaltningen, både visuellt och innehållsmässigt.

I våra kollektiva projekt funderar vi ofta på vad som egentligen händer när vi arbetar tillsammans. Vi brukar beskriva det som att vi är en “gemensam kropp” som prövar sig fram genom att göra och experimentera. Vårt pågående arbete med en serie videoverk, Dräll i kväll, är ett annat exempel på hur den kollektiva processen kan gå till. Videoverken visar skeenden där vi lägger oss ner på så sätt att våra kroppar “vävs ihop” med varandra: ben går över mage och armar över ben. Vi skapar tillsammans bilden av en enkel tuskaftsväv, där inslaget löper varannan gång över varptråden och varannan gång under den. I Dräll i kväll utgör den “gemensamma kroppen” och våra handlingar själva tekniken, redskapet och materialet – vi är materialet som rör sig på ett sätt som kan liknas det hantverkaren har i sina händer, samtidigt som vi också är hantverkaren som utför.

Vi prövar att se på Dräll i kväll ur ett hantverksmässigt perspektiv. Vi kan beskriva hantverkaren som med sina två händer tillsammans med redskapet, materialet och tekniken, arbetar med ett slags materiellt förkroppsligande. Det krävs tekniska färdigheter, kunskap om materialens egenskaper och en förmåga att föreställa sig ett resultat. Hantverkaren behöver känna in situationen, vara öppen för vad som händer i processen och hitta lösningar på problem som uppstår i stunden. 

På liknande sätt skulle vi kunna beskriva vårt kollektiva arbete. Det kräver att vi har kunskaper som är gemensamma, en förmåga att lyssna på och följa varandra, och att sätta tillit till att processen resulterar i en gestaltning. Vår förståelse av textil konstruktion och konstnärlig process gör, att i detta tillvägagångssätt, finns själva förverkligandet inbyggt. När vi ”väver” erfar vi vad som händer, inte bara med oss själva utan också mellan varandra. Vi handlar i en samtidighet, ingen av oss kan ta ett steg tillbaka och begrunda.

“Vi träffas över en helg vid Björkeberg, ett soldattorp från 1810 utanför Kisa i Östergötland. Alla har vi med oss säckvis med garn, vi har en bild av hur varptrådar täcker tomten. Vi är garnfyllda skyttlar som far fram och tillbaka mellan träden! Vi ställer upp en kamera och börjar. Klättrar över och under trådar som löper runt träd och stenar. Det känns som att det fungerar något så när. Då väcks en ny tanke, kanske ska vi förenkla, kanske ska vi själva vara trådarna? Ikväll är vi en dräll! Kameran monteras på nytt, nu horisontellt i taket i torpets enda rum. En efter en lägger vi oss på golvet. Vi har ingen regissör utan det får uppstå i stunden. Gå du först så kommer jag efter, vi prövar! Det är ett experiment och att vi bara gör är en del av detta!”

Skapandet av Dräll i kväll kräver inte bara ett samtidigt handlande, varje “inslag” fordrar också ett slags simultant reflekterande. Reflektion är annars något som sägs kräva distans, att ta ett steg tillbaka. I vår metod har vi en idé kring vad som ska hända och efteråt reflekterar och diskuterar vi det vi har gjort. Men, den avgörande reflektionen är för oss något som sker i situationen, i själva handlingen. I själva verket upplever vi ingen skarp åtskillnad mellan tänkande och handlande. Det skulle till och med kunna vara så att vi i denna process, just för att den är kollektiv, på ett positivt sätt hindras att se utifrån och få distans. Ingen av oss kan kliva upp från golvet och iaktta, vi måste alla vara där i stunden. Det blir ett experimenterande, där vi prövar om och om igen, tills det skapas något nytt.

När vi försöker beskriva vårt kollektiva arbete är det också något annat vi får syn på. I den individuella konstnärliga processen finns, mer eller mindre uttalat, en förväntan om vad den ska leda fram till. I den kollektiva processen har var och en tankar om hur verket ska ta form och gestaltas. Men, det kollektiva i sig kan sägas motarbeta tydliga förväntningar. De finns där som en slags oformlig summa av olika viljor. Vad som verkligen händer, hur något faktiskt kommer gestaltas, är långt ifrån möjligt att förutse.

Våra metoder har skapat nya gemensamma platser för oss – något annat framträder och skapas i det kollektiva. Det finns en styrka i att våga behålla en öppenhet i arbetet, att pröva flera gånger och att inte ha för tydliga föreställningar om ett slutresultat. Kanske har vi också fått syn på något i den konstnärliga processen som är svårare att upptäcka i vars och ens individuella arbete: att tanke och handling kräver en samtidighet.

Arvbetagelse består sedan 2020 av konstnärerna Carina Bergholm, Inger Bergström, Frida Berntsson, Catarina W. Källström, Anna Lindkvist Adolfsson och Maria Wahlgren.

Utställningen på Dalarnas museum >>>