Textil trilogi, del 1 - människan - - KA Almgren sidenväveri och museum

Textil trilogi, del 1 - människan
- 15 May 2021

Sidenväveriet håller för närvarande stängt med anledning av codvid-19 och smittrisk. Så snart läget tillåter öppnar museet igen, information läggs upp på museets hemsida, liksom program som anpassas till situationen, www.kasiden.se

Curator: Sonja Löfgren-Birch/FAS, Anna T Wolgers/FAS.
Text: Anna T Wolgers
Tack till: Stockholm stad, Kulturnämnden; IASPIS

////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////

Fiber Art Sweden och KA Almgren sidenväveri och museum presenterar stolt

 Liisa Hietanen      Helene Heldt Hortlund      Anna Sjons Nilsson      Kari Steihaug

 

Välkommen på digitalt vernissage den 26 mars kl 15. Vernissagen sänds live via Sidenväveriets Instagram 

Museichef Anna Hedtjärn Wester, Sidenväveriet hälsar välkommen och Anna T Wolgers och Sonja Löfgren-Birch från Fiber Art Sweden presenterar tankarna bakom utställningsserien. 

Som vernissagebesökare är du välkommen att ställa frågor i chatten! Sändningen går även att se i efterhand via IGTV på Sidenväveriets Instagram.

Varmt välkommen!

 

Textil trilogi är en serie om tre utställningar med nordiska samtidskonstnärer inom det textila fältet i ett samarbete mellan Fiber Art Sweden (FAS) och  K A Almgren sidenväveri & museum (Sidenväveriet). FAS och Sidenväveriet FAS och museet har tidigare erfarenheter av samarbete i projektet Siden och Samtid, sex grupputställningar 2015 – 2019.

Trilogi är ursprungligen benämningen på den svit av tre dramer som i antikens Grekland uppfördes i en följd. Numera kan benämningen användas friare om verk i tre sammanhängande men var för sig avslutade delar

I Textil trilogi trevar vi oss fram: vad är det som ska berättas, hur lyder historien? Att välja ett industrihistoriskt museum, och ett fortfarande fungerande väveri, som inramning till en konstutställning ställer förväntningar på kontext och konstnärlig avsikt. Vad som än visas här så läses det in i sammanhanget – arbetarhistoria, industrimiljö, stockholmiana, materialitet, mekanik för att inte tala om den patinerade och helt betagande estetiken i rummen. Ljuset flödar in genom handblåsta fönsterrutor, de puderrosa väggarna och de magnifika maskinerna i trä, stål och järn, de imposanta jacquardvävstolarna som vittnar om den textila produktionens roll som pionjär inom teknologi och senare IT.  Om man är oförsiktig skulle miljön kunna beskrivas som romantisk, men då glömmer man vad som utspelats här: de slamrande vävstolarna, de många arbetarna, hettan och kylan, värkande kroppar, skickligheten och fingerfärdigheten. Sidentygerna som vävdes, packades, levererades och kontakterna med omvärlden. Och hur detta väveri ingick i ett större sammanhang i den sjudande industrialismen där textilindustrin låg i täten.

Att väva, liksom många andra textila metoder, inkluderar en rytm, en rytm i själva görandet, ett upprepande, ofta monotont. Det finns en kontinuitet, dels mekanisk, men också i överförandet av kunskap som sträcker sig över långa tider, årtusenden till och med. I Denisovagrottan i Sibirien hittades år 2016 en 50 000 år gammal synål av ben. Synålen är en innovation som kan användas till att sammanfoga två mjuka material. Sömnad, började det här, i en grotta under istiden?

Vår berättelse, om det nu alls är en berättelse, ligger närmare i tid. Ändå går det inte att undgå att allt vi gör länkar till historien. Trilogi förknippas oftast med något litterärt, med något textbaserat. Text och textil härstammar från samma ord, det latinska te’xo med betydelsen ’väva’.  Vi är inne på ett spår här.

Textil trilogi del 1 har ”människan” som tema, vilket förstås är ett jättelikt ämne, men när det kommer till textila material och metoder så är det naturligt att börja i den änden. Textilen är sammanlänkad med sinnena, med kroppen, huden – beröring. Den textila hanteringen är också starkt förknippad med tänkandet, beräkningar och teknik - kunskap. Textil som kunskap och upplevelse är en betydande del av vår civilisations utveckling, alltsedan ett redskap som nålen prövades fram av istidens uppfinnare vid Denisovagrottans mynning. Var det behovet av bättre passform på plagget som drev fram nålen, eller ett tätare skydd mot kylan?

Textil som konstnärligt medium lämpar sig för tematiken ”människan” med sina konnotationer till kropp och intelligens. Därtill står vi som livs levande exempel på detsamma och betraktar verken. Vad konstnärernas avsikt än var att gestalta så kommer vi inte undan som betraktare. Vi kan anstränga oss olika för att tränga in under ytan, att se ur olika perspektiv eller försöka förstå. Vi har olika mycket tålamod, kunskap och öppet sinne eller intresse. Om det nu är en berättelse, första akten i ett drama, eller om det är ett konstaterande, en tablå, en vision i konstnärlig dräkt som Textil trilogi del 1 försöker förmedla, så är det din blick som till sist avgör. Vad du än ser eller upplever så är det rätt. Det är konstens privilegium, att inte avkrävas på facit, på korrekt svar. Trots detta, mänskliga erfarenheter är till största del kollektiva, så särskilt unika är vi inte som individer sett ur ett större perspektiv. Vi delar erfarenheter med de döda och de ännu inte födda kommer dela dem med oss.

De verk som visas nu, våren 2021, på  Sidenväveriet väcker empati, vi känner igen oss själva i till exempel Kari Steihaugs insamlade och ofullbordade stickningar. Allt som inte blir som man tänkt.

Det handlar om längtan, sorg blandat med humor, kanske om undran över hur vi hamnade här. 

Textil hantering innehåller så många metaforer, själva hantverket, dvs metoden, är ett språk i sig. Anna Sjons Nilssons avklippta trådar är skoningslösa, ett dödsögonblick. Desto mer håller tråden samman i Liisa Hietanens realistiska porträtt av verkliga människor i hennes närhet – Weijo sitter i varselväst och håller ihop genom virkningens enda tråd.

Under skinnet är vi alla lika. Med tunna skikt av trådar och organza gestaltar Helen Heldt Hortlund något jag skulle vilja kalla ömma punkter, eller kanske kritiska punkter – starka, sköra nebulosor eller virusodlingar.

Textil trilogi, del 1 börjar med tankar om den textilens referenser till mänskliga erfarenheter. Livets gobeläng, apropå metaforer. Del två och tre är ännu inte ”skrivna”, eller ”vävda” enligt latinska te’xo. Planeringen är en utställning om året i tre år, produktionstakten är inte snabbare.

Att ha i minnet mellan varven: utan synål hade vi dött, typ.

 

Liisa Hietanen

https://liisahietanen.squarespace.com/

Weijo finns på riktigt, liksom Anna och Edith. De bor på samma ort som Liisa Hietanen, i Hämeenkyrö i sydvästra Finland. Det är porträtt, skulpterade porträtt i full skala. I regel är ett tredimensionellt porträtt utfört i hårt material – hugget i sten eller trä, eller kanske först modellerat i lera som sedan avgjutits i gips eller brons.  Människoliknande figurer i textil är vi däremot vana att se som dockor: marionetter, leksaker, rollspel, voodoo osv. Dockan har ett syfte, är ett redskap för något annat som ska förmedlas: den är en agent.  Kanske är det därför man häpnar så när man ser Liisa Hietanens skulpturer, de är något helt annat, en egen sort, de är sig själva. Det finns en term för stickning, virkning och liknande tekniker på engelska - ”single element technique” -  dvs att med en tråd (som kan vara spunnen av flera trådar) bygger man upp en form till skillnad från till exempel vävning  där en stor mängd trådar samverkar till formen. Maska för maska har Hietanen modellerat fram några av sina ortsbor, fångade i stunden, i vardagen. Man kan se det som en parallell till skrivande, biografier kanske, där varje maska utgör en bokstav. 

 

Anna Sjons Nilsson

https://annasjons.se/

Det finns en fascination för knyppling som många av oss delar: Det precisa, delikata, det lilla formatet. De vackra redskapen, själva hantverket, de snabba händerna som flyttar knyppelpinnarna och lägger trådarna korsvis och rätt mellan myllret av nålar så att spetsen binds ihop och håller samman i sitt intrikata mönster. Det kan förefalla obegripligt hur det går till när man tittar på en skicklig knypplerska. Det är matematik och meditation i ett, stilla och aktivt i samma andetag.

Anna Sjons Nilsson använder hantverkets alla beståndsdelar, allt kan laddas med mening.  Hennes arbeten glider sömlöst mellan olika genrer och tidsepoker. Bildkonst, slöjd, tradition, samtid, svärta, humor - det finns inga hierarkier. Det är trösterikt. Vi kan mer än vi tror, tycks verken säga oss. Även i den sorgligaste stund finns det något att ta fatt i, att lita till, skapandet är en livflotte. Tingen vibrerar i sin skenbart muntra uppsyn. Andaktstunden vid knyppeldynan talar flera språk – om livet, om döden, om lust och lek.

 

Kari Steihaug

http://www.karisteihaug.no

Det blir inte alltid som man tänkt sig, ganska ofta lyckas man inte i sina intentioner: något kom emellan, intresset svalande, killen gjorde slut, pengarna tog slut, det blev fel, babyn blev för stor innan koftan var klar…

Även vi som inte stickar känner igen oss i de goda planerna, i entusiasmen då man påbörjar ett projekt som sedan rinner ut i sanden, som blev för svårt, som aldrig avlutas. Men hur skulle det vara om vi aldrig försökte? Kari Steihaugs arkiv över ofullbordade stickningar som människor skickat till henne handlar i mångt och mycket om kärlek, de flesta av stickningarna har påbörjats i en akt av omsorg om någon annan – som att sticka ett par vantar till sin käresta, eller till sitt barnbarn. En annan bild är själva objektet, stickningen, som på ett sätt talar om sin egen sorg – att aldrig blivit till, aldrig tagits i bruk. På så sätt talar objekten om tragiska öden värre än själva handlingen. Här ger Kari Steihaug upprättelse till det och dem som inte lyckats som det var tänkt.

 

Helene Heldt Hortlund

http://helenehortlund.se/

Ett inre liv, bakterier och blodplättar. Vad som finns under huden på oss kan kännas lika avlägset som universums nebulosor. Helene Heldt Hortlund virkar med tunn tråd formationer som om det vore telefonklotter och kombinerar det med florstunna färgade tygstycken. Egentligen är det bara olika former och olika tekniker som möter varandra i en komposition, konkret och jordnära. Ändå går de inte att låta bli att dra iväg med fantasier om kosmos, mikrobiologi eller om livets uppkomst. Det fina är att man kan pendla mellan att se ett naturfenomen och att se en konstnärlig komposition av färg, form och material. Bilderna är runda som kikhål, illusionen blir att vi ser en liten del av något som är oändligt mycket större. Är det vår egen fantasi vi får syn på?