Tecken i pannan - Margareta Danhard - Work in progress

Under mitt processarbete Utterkvinnor har jag stött på olika uppgifter om begreppet ”tecken i pannan”.

I en uppteckning från Skåne berättar en informant att halvkluten, en skånsk huvudbonad, fick bäras av okyska brudar som ”ett Kains tecken i pannan”. När jag söker vidare om vad informanten kan ha menat med detta finner jag i Bibelns berättelse om Kain, som dödat sin bror Abel, att han straffades av Gud med förvisning. Men Gud ville skydda Kain från att människorna skulle vilja döda honom, så han satte ett tecken i hans panna. Detta tecken visade att den som dödade Kain skulle straffas av sju års olycka. Tecknet innebar att alla visste vem han var och vad han hade gjort.

På samma sätt fick de ogifta mödrarna bära sina tecken i pannan så att alla kunde se vilket brott de begått. De hade på ett plan sonat sina brott, dels värdsligt genom att betala bot för lönskalägebrottet (alternativt suttit i fängelse om de inte kunde betala) och dels andligt genom kyrkoplikten, att de inför Gud, prästen och hela församlingen i kyrkan bekänt sin synd och fått ta emot Guds nåd. Denna ritual innebar att hon åter fick ta plats i församlingens gemenskap, men hennes skamplagg på huvudet var ett ständigt tecken, en påminnelse om det brott hon begått. Detta skamplagg fick hon bära tills, och om, hon gifte sig. Då först kunde hon byta ut den mot hustrudoket.

På ett av fotona ses en gestaltning med bokstäverna KARIN broderade på hustrudokets spets, i rött och vitt. Bakgrunden till verket är en Karin som 1792 fick viga sig i Delsbokyrka med ett hustrudok på huvudet istället för kyrkans brudkrona. Kyrkans krona var endast ämnad för de kyska brudarna och Karin var gravid i fjärde månaden vid vigseln. Kroppen visade inte någons personlighet utan dess bärares status. Kroppen vette utåt inte inåt.

I den engelska författaren Mary Wollstonecrafts reseskildring från hennes besök i Skandinavien år 1795 berättas om ett liknande tecken i pannan som Kains. Om att tredjegångens brottslingar i Norge fick ett ”tecken” inbränt i pannan. I den svenska översättningen står det ”Efter tredje resan blir fången spöad, brännmärkt i pannan och dömd till livstids fångenskap.”

I tidigare verk har jag arbetat mest med tankar kring kläder och dess betydelses. Men jag har också närmat mig huden. Vad kan ord och handling göra med oss? Karin sägs ha fått en sådan sorg att hon sedemera fick fallandesot (epilepsi – i husförhörslängden benämns det att Karin ”faller i brott”). Hur kan ord fastna på och gå in genom huden? Vad vill jag ska fastna och ”gå in”?

Bilderna visar några tidigare verk samt nu pågående experimenterande med tryck/avtryck in i ”huden” (vaxet). Vart detta processarbete tar vägen vet jag ej nu….