Textil trilogi, del 3 - omvägar - - K.A. Almgren sidenväveri och museum

BRITTA CARLSTRÖM   KARI HJERTHOLM    EVA MOZARD

Textil trilogi, del 3 - omvägar

Underrubriken, omvägar, syftar på den organiska textilen, på det icke-linjära. Nästan allt böjer och kurvar sig i naturen, så även det mänskliga psyket och tankeverksamheten. En upptrampad stig över ett fält är sällan spikrak, den böljar i mjuka kurvor.  Sådan är människans rörelse.

Britta Carlström, Kari Hjertholm och Eva Mozard använder sig av olika konstnärliga strategier där metoder och uttryck omfattar ett icke-linjärt förhållningssätt. 

 

Britta Carlström

Britta Carlströms trasryor är som ett par erfarna gestalter. De bär på historier med sitt myller av remsor och trasor. Det är en blandning av rester från textilindustrin, spilltyger och överblivet, av omoderna och utslitna klänningar och gardiner. Efterhand förpassades det som blivit uppsytt till avdankade kläder att ha i trädgården, eller som ett skynke över grejerna i förrådet. Tillslut blev det avfall. Avfall betyder ingalunda slutet - i en cirkelrörelse återuppstår det förkastade i en förädlad form. Detta är i och för sig inget märkvärdigt, att ta vara på spillet ingår i alla ekonomier. Men tänker man på återbruk på ett djupare plan samtidigt som man tittar på Brittas trasryor kan man nästan få en existentiell upplevelse av hur allt hänger samman, att allt har en mening och inget är förgäves. Trasryan kan också ses som en upprättelse, en upprättelse för trasan. Och därtill är det en textil produkt som länkar till äldre tiders bruks- och konstföremål.

Glaskloten, eller glasdropparna, med de inkapslade fragmenten är på ett sätt obegripliga. Det är två element som inte är kompatibla – just därför blir laddningen så stor. De kan läsas in i samma cirkulära rörelse – som spår efter något förgånget och som tecken på något som skall komma.

 

Kari Hjertholm

Kari Hjertholms verk är en manipulerad yta. Det är som en formövning i tyg från konsthistorien. Vecken bildar dalar och toppar, de absorberar ljus och reflekterar ljus. De gestaltar luften och atmosfären. En veckad yta kan bära mer information än en slät, det vill säga det finns fler möjligheter till variation. Barockmusikens snirklande skalövningar är en parallell till sin tids gestaltningar av tyg – ett excellerande i studier av slingor och veck. Veckens förmåga att absorbera kan förstås som en möjlighet till vila och avlastning, som något mildrande. Sinnena stillar sig när de följer ornamentiken, i konsten och i musiken.

Den kortaste vägen är inte alltid den önskvärda, den längre slingrande vägen kan vara att föredra.

Kari Hjertholm har tuftat ett lager av halvgenomskinliga tunna trådar över hela ytan. Trådarna bildar små gråblå öglor, som en dimma över de gula vecken, eller landskapet om man så vill.

Tvärsöver rummet finns en textil pelare med samma slags tuftade yta. Den representerar en annan stämma än den stora veckade ytan. Den har en vertikal riktning och den anspelar på pelarens funktion att vara bärande. Kan pelaren förstås som en stämgaffel i relation till de gula vecken? I relation till rummet som helhet?

 

Eva Mozard

Eva Mozards bilder förmedlar stor angelägenhet. Liksom i ett allmogebroderi berättar de genom tecken, symboler och direkt avbildande om världens tillstånd. Motiven rör sig i mentala gränsområden, de pendlar mellan något ockult och krass realism. Bilderna letar sig förbi rädslan och därinne i mörkret hittar de något varmt och till och med acceptans.

De utklippta silhuetterna och de enkla stygnen är konkreta, det finns inga frågetecken kring vad man ser. Däremot sätts tankar igång om vad de betyder, bilderna vill ju säga något. Det är som om målet är absolut ärlighet och att inte väja för något. Metoden, att brodera berättande bilder med grovt broderigarn på grovt tyg förstärker uttrycket. Bilden har inte tillkommit i en svepande rörelse, utan stygn för stygn. Den vassa nålen banar väg för tråden och det grova tyget gör att stygnen sjunker in en aning i underlaget, liksom en tatuering. Bilderna är öppna, ibland som besvärjelser, ibland rakt föreställande, alltid med närvaro.

 

Se hela texten i länken nedan, samt fler bilder.

Curator Anna T Wolgers

Tack till Stockholm stad och Kulturrådet