Is - Karin Jonsson - Work in progress

För många år sedan köpte jag ett gammalt hus. Huset var byggt under senare delen av 1800-talet och saknade modern isolering och uppvärmning. Det övertogs från en person som tröttnat, tack och lov, innan allt blivit utrivet och förstört. Ett av rummen stod stängt i väntan på renovering. En solig vinterdag då jag kom dit upptäckte jag att det fanns isblommor på rutorna i det rummet. Något jag inte sett sedan jag var barn. Dessa mönster förevigades med min analoga kamera. Jag hade alltid en rulle dia-bilder i kameran på den tiden.

Bilderna har legat gömda men inte glömda sedan dess. Som ett avtryck från en tid som aldrig kommer tillbaka. Huset har jag inte heller kvar. Det finns en slags sorg över det som inte går att fånga och behålla.

Jag har jobbat vidare med is under de år som förflutit, nästan 20 sedan bilderna togs, i form av virkningar, broderier, film, text och ljud.

Under samma år har människor i min närhet fötts och dött. Alla människor är som isblommor tänker jag. Isen bildas och smälter. Åren går. Vi har så kort tid på jorden. Tiden är svår att fånga. Ett fragment av något förgängligt kan bli en evighet. I mitt minne lagras allt som jag varit med om. Som sorgearbete över det jag förlorat har det varit en process i sig.

Bilderna är tagna i februari 1995. Projektet pågår.